Jag är nog förmodligen inte alls ensamen om att försvinna in i tankens värld.. där vi kan mötas av skrikande tystanad...kanske både på gott och ont!
Mörkret gör sej påmint utanför samtigt som jag svagt kan höra hur de blåser utanför samtidigt som musiken på svag ljud ut ur högtalarna...
Mörkret gör sej påmint utanför samtigt som jag svagt kan höra hur de blåser utanför samtidigt som musiken på svag ljud ut ur högtalarna...
Just ikväll så kommer jag på mej själv med att hamna i tankar om åren som gått och allt som har varit, kanske även där på gott och ont.
Alla människor som har satt sina spår i hjärta och själ, alla som har funnits genom åren med mej eller vid sidan om mej. Långt bort eller nära spelar kanske egentligen ingen större roll för huvudsaken är att dom har vart med mej och gjort ett intryck i hjärta och själ.
Att ha fått den fantastiska möjligheten att fått träffa alla dessa människor är fantastiskt och jag har verkligen njutit av det och tagit till mej av det. Allt som dom har gjort eller sagt... har fått mej att ibland stanna upp och faktiskt gått tillbaka lite och tänkt igen på allt som är sagt!
Känns fantastiskt att en person kan säga så mycket som är så sant, och så vackert samtidigt som de kanske ibland gör att man tänker en extra gång innan man väljer att gå vidare till nästa steg eller riktining i livet.
Sen vet vi ju alla att vi inte alltid får välja den väg och riktning i livet som vi kanske vill gå... eller att vi inte kan styra över saker som sker runt om oss, hur mycke än vi önskar och vill...
Men är det så att den väg som vi går är den väg som vi ska leva efter? eller kan vi ändra väg genom årens gång och de lärdomar som vi får?!
Just genom de lärdomar som vi får genom livet kanske så också gör oss starkare och mer hårdhudade? Att ingenting kan putta omkull en utan att man kliver upp och kommer mera stärkt ur just den situation som skapades?!
Kan inte heller låta bli att tänka på att genom åren så har man verkligen märkt vad äkta vänskap är och vad bekanskap är... och de är väl så att man själv väljer sina vänner..de är inte vänner som väljer dej...
Ibland så känns det som att man aldrig ska sluta förvånas... och ibland så ser man sanningen som är inbäddad i falskhet och oärlighet.. och de är rätt skrämmande på nått sätt... men som sagt...sanningen kommer alltid fram för eller senare....
Att en person kan sätta så djupa tankar känlsomässigt hos en vet vi nog alla...och säkert så kan det nog så även det var på gott som på ont... men visst är det ändå på nått sätt rätt så fantastiskt att de kan vara så?! Att en person kan vara så speciell att den fastnar i hjärtat på alla dess sätt och vis?!
Alla människor som har satt sina spår i hjärta och själ, alla som har funnits genom åren med mej eller vid sidan om mej. Långt bort eller nära spelar kanske egentligen ingen större roll för huvudsaken är att dom har vart med mej och gjort ett intryck i hjärta och själ.
Att ha fått den fantastiska möjligheten att fått träffa alla dessa människor är fantastiskt och jag har verkligen njutit av det och tagit till mej av det. Allt som dom har gjort eller sagt... har fått mej att ibland stanna upp och faktiskt gått tillbaka lite och tänkt igen på allt som är sagt!
Känns fantastiskt att en person kan säga så mycket som är så sant, och så vackert samtidigt som de kanske ibland gör att man tänker en extra gång innan man väljer att gå vidare till nästa steg eller riktining i livet.
Sen vet vi ju alla att vi inte alltid får välja den väg och riktning i livet som vi kanske vill gå... eller att vi inte kan styra över saker som sker runt om oss, hur mycke än vi önskar och vill...
Men är det så att den väg som vi går är den väg som vi ska leva efter? eller kan vi ändra väg genom årens gång och de lärdomar som vi får?!
Just genom de lärdomar som vi får genom livet kanske så också gör oss starkare och mer hårdhudade? Att ingenting kan putta omkull en utan att man kliver upp och kommer mera stärkt ur just den situation som skapades?!
Kan inte heller låta bli att tänka på att genom åren så har man verkligen märkt vad äkta vänskap är och vad bekanskap är... och de är väl så att man själv väljer sina vänner..de är inte vänner som väljer dej...
Ibland så känns det som att man aldrig ska sluta förvånas... och ibland så ser man sanningen som är inbäddad i falskhet och oärlighet.. och de är rätt skrämmande på nått sätt... men som sagt...sanningen kommer alltid fram för eller senare....
Att en person kan sätta så djupa tankar känlsomässigt hos en vet vi nog alla...och säkert så kan det nog så även det var på gott som på ont... men visst är det ändå på nått sätt rätt så fantastiskt att de kan vara så?! Att en person kan vara så speciell att den fastnar i hjärtat på alla dess sätt och vis?!
Är det så att;
Kärleken övervinner allt?!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar