Vart går gränsen?

Kvällen ha kommit och mörkret lika så. Kylan smyger sej sakta på, men den skulle jag lika gärna klara mej utan. Samtidigt som det är någon viss charm med kylan och hösten som sakta kommer.
Men just vid denna årstid och när kylan börjar komma så kan jag tänka tanken om vad skönt det skulle vara att bo där det är lite varmare...

Och just den där tanken på att flytta kommer nära mej allt mer ofta nu för tiden i många olika sammanhang.
Ja varför inte?! Det kanske är det man ska göra... packa ihop kappsäcken och dra?!
Menar vad har man egentligen att förlora på det?
Familj och vänner kommer ju alltid att finnas kvar här uppe...
Men visst skulle det vara lite jobbigt att bryta upp från allt..ännu en gång men tänk om det skulle medföra något positivt och något annat - Nytt och spännande...

För är det verkligen i lilla Skellefteå som jag kommer att vilja bo för alltid? Sitta här uppe när man blir gammal och ångra att man aldrig gjorde de där som man en gång drömde om och ville när man var ung?
Det sägs att man bara lever en gång och ska leva var dag som den var den sista... Kanske det är så...


Och som den tänkande person som jag är så kan jag ännu en gång inte låta bli att tänka ... 
Vissa av mina tankar tänkte jag dela med mej av... till dej!


Ska man följa sin magkänsla eller ska man stanna upp och fundera en extra gång på det där som magen och hjärtat försöker att säga en?

När vet man egentligen om magen och hjärtat talar samma språk? Eller när det kanske bara spelar dej ett spratt? Kan det över huvud taget spela dej ett spratt? Är det så att mage och hjärta alltid talar sanning?

Mitt i alla dessa frågor och funderingar så kan jag någon stans inte låta bli att tycka att mage och hjärta går hand i hand. För det har bevisats för mej så många gånger i så många olika sammanhang och former....  Men det kan väl inte vara så att det är av slumpen det hänt.. Eller?!




Jag fick en fråga från en för ett tag sedan som lyder - 

 Kan man bli förälskad i någon som man inte känner? 

Vad svarar man på en sådan fråga? 

Eller snarare vad skulle du svara?

När jag skulle svara på denna fråga så kom svaret så  självklart för mej. 

Menar självklart tror jag att man kan bli attraherad och förälskad...i en person som du kanske inte känner... menar ett förhållande börjar ju alltid i någon ända och allt som oftast så känner du ju inte personen innan. 
Utan är det inte så att man först någon stans faktiskt blir attraherad och förälskad innan du blir kär och kanske inleder en relation med denna person?!

Men just när den där frågan kom så hajjade jag verkligen till för att det är en fråga som tål att tänkas på.
Även om det var så lätt och så självklart svar  i detta fall... så startade det ändå någon form av tanke i mej.

Det är betydligt lättare att bli attraherad av en person än att bli förälskad i någon. Förälskelse kan nog många gånger övergå till kärlek... 

... Men vart går gränsen mellan attraktion / förälskelse och kärlek? 

När vet man att något är bra? 

Eller när det är menat att vara?!

 Vart  och när ska man dra gränsen mellan att låta det stanna vid en attraktion eller se om det kan leda till något mer?
Vet man det bara inom sej när det är meningen att det ska vara en attraktion och när man ska se om det kan leda till kärlek? 

Tror de är frågor som tåls att tänka på... och som man kanske ska grunda noga på innan man svarar... Så även om man bara svarar sej själv.

Är det inte alldeles underbart när man har en känsla inom sej som man bara inte riktigt kan förklara för någon annan för att man inte kan sätta ord på den. Man bara upplever den där enormt härliga känslan inom sej. När man bara känner att hela kroppen, hjärtat och magen stämmer med varandra. Kan det vara annat än rätt då? Måste man inte bara en sån gång följa hjärtat och magen?

Eller ska man stanna upp och fundera lite extra innan man följer?

Kan det vara så att man kanske inte ska eller kanske inte ska göra annat än bara behålla denna fantastiska känsla, och njuta av den så länge man kan?!

Kramar från en Tänkande tjej!