Åh! Som jag har längtat och längtat efter min dansglädje men framför allt efter min danslust... Den har varit som bortblåst och jag har känt de där men va ska de va bra för.. varför har jag en gång älskat att dansa?
Kan man få tillbaka en känsla bara sådär.. ja frågorna har vart många i de att jag bara har känt en längtan om att jag önskar att den skulle komma tillbaka. Känns lite sjukt att sitta här och skriva om att man har dansat i så många år rättare sagt i över 12 års tid osså bara försvann glädjen och längtan i att dansa. Hur kan de komma sej? Är de nått fel eller är de bara så de ska vara, att man till och från ska tappa glädjen för att den sen ska komma tillbaka?! Att de näst intill blir lite av en släntrian, Att man gör de bara för att man alltid har gjort det och så? Ja! De är ju nästan så att jag där ett tag började tro det. Men samtidigt så är de ju egentligen inte så mycke att fundera på mer än att de är ju som de är och man kan ju inte alltid göra så mycke åt det mer än att gilla läget.
Det finns ju alltid kanske många olika saker som gör att känslan eller glädjen försvinner och jag vet ju så väl varför de var så, samtidigt som de var så jobbigt nån stans att veta men man kan inte göra så mycke åt det trotts att man vill, Man vill så att hjärtat blöder och skriker.
Men ibland så måste man nog bara acceptera att tiden har sin gång?!
Men så kom den där kvällen, Den enda på hela sommaren som jag verkligen kände att jag ville åka och dansa, så även om jag skulle vara mer eller mindre död så skulle jag bara iväg dit, för de hade jag ju bestämt...så var tanken i flera månader...och så kom den där kvällen. Jag levde, ja var på benen och de var ju den där kvällen som jag så hade längtat efter, åkte iväg...Och skam den som ger sej... Packade på mej kläderna, skorna och drog ... Visst var de kul men inte sådär som jag alltid har tycket att de har och hade varit.
Hem åkte jag och tänkte.. ska jag nån sin igen få tillbaka min danslust och dansglädje?!!
Men som en klok vän alltid har sagt till mej... När de är rätt så kommer det... och när de är rätt så är de lätt!
Och de fick jag verkligen bevis på helt otippat I Boden (av alla ställen)
Till PER-HÅKANS!
Ända jag kan säga är att jag kan sluta längta nu... de har hänt... De jag har längtat efter så länge har kommit tillbaka! TACK!!! =)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar