Funderingar!

Så! Efter att ha tänkt tanken en tid så är de nu gjort... Nytt utseende på bloggen! =) 

Tänka sej när man hittar nått som bara är så mycke "Jag" som jag gjorde, bara sådär på en gång... så enkelt de blev! Men nån gång så ska väll de få vara bara just sådär enkelt oxå. 

De behövs lite av de enkla här i livet oxå. 

Tänk! Att saknad kan göra så gräsligt ont lite till och från.

De är inte först förrän man saknar någon/något som man verkligen vet hur ont det kan göra.

Att känna den där känslan som man vet man kanske inte alltid kan göra något åt mer än att känna den och lära sej eftersom att acceptera den. Eller kan man det?! Kan man acceptera en saknad? 

Ja! Man kan nog det, när man inser och förstår att de är det enda valet man har för att man kan inte göra på något annat sätt.

Är det inte så lite till och från att man inte alltid heller kan uttrycka det i ord, man bara känner det inom sej, en känsla som man bär på. Kanske det till och med är så att det inte behövs ord för att förklara det.   Måste man alltid förklara så ingående en saknad mer än att man kan uttrycka att det är så?!

Jag vet inte men ibland är ord så svåra när man vill dom ska vara så enkla!! 

Och detta för mej osökt i tankarna om att uttrycka sej!

Ibland måste man ta steget att uttrycka sej i kanske mer handling än ord för att det ska förstås rätt?!

För att de inte ska bli en massa missförstånd och funderingar.

Tror knappast och sällan att man kan veta vad en annan egentligen tänker eller känner om man inte uttrycker dom. Finns det en osagd rädsla ibland för vad svaret/ tankar ska bli när man uttrycker sina känslor?!

Menar om man inte säger de man tänker och känner så kan ju inte någon annan veta det heller, trots att det kan göra ont och vara svårt ibland så är det ändå alltid bättre att säga än att låta någon annan bara gå och fundera. Ett enkelt ord kan räcka! En tanke som man uttrycker på det sätt man kan. 

Bakom ett reagerande finns det oftast ett tänkande och känslor!

Men är vi tillbaka igen till att det kan finnas en rädsla för att uttrycka dom, och i stället så "nonchalerar" man dom och tror dom ska försvinna?! 

Är det inte så att ibland så måste man ta reda på saker för att våga för att kunna vinna??

Oavsett om det handlar om vardagen eller till och med Kärleken?

Kan man såra en annan person bara genom att säga sina tankar och sina känslor?!

Kan ärligheten såra mer än den gör nytta?

När vet man gränsen mellan att man sårar och inte sårar?!

Hur kan man veta en annan persons tankar och känslor?!

Kan man alltid ställa en ärlig fråga och förvänta sej att man får ett ärligt svar?! Ett svar som kommer från hjärtat och menas därifrån oxå?

Är " kärleken" alltid så stark att den vinner även om de är sårhet med?!

DUM SPIRO SPERO!